Sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst bloggen om Honungspojken . Det skiljer 13 dagar mellan honom och Bianca, vårt älskade lilla busfrö som är så full av liv och hittar på nya upptåg varje dag. Som idag när hon upptäckte att hennes pappa låg på golvet framför soffan vilket gjorde att hon kunde ställa sig ovanpå honom och då kunde hon klättra upp i soffan. Att se den lyckan i hennes ögon och höra det skrattet när hon märkte att hon hade kommit upp helt själv utan att någon lyft upp henne.
Tänk att aldrig uppleva det med sitt barn, att ha alla tankar innan barnet är fött om hur det kommer att vara och sen blir inget som man tänkt sig. Det blir det visserligen inte endå, men att få en diagnos som man inte ens visste fanns. Tänk att få diagnosen på sin lilla nyfödda bebis att den inte kommer att leva så länge och aldrig kommer att kunna göra saker som andra barn gör. Hur orkar man???
Jag tror jag ska tänka efter lite mer på nätterna när Bianca krånglar i sin säng och inte vill sova så mycket som vi vill att hon ska. Vi ska vara glada att hon är frisk och mår bra och är full av upptåg och bus. Att hon så gäran vill klättra upp i trappan hemma att hon blir arg när grinden är stängd och hon står och rycker i den som en galning.
Att läsa om hur andra har det i sina liv får en att få lite perspektiv på sitt eget. Jag har det väldigt bra med två underbara och friska barn, en underbar make och helt fantastiska vänner och familj.
Nu ska jag gå upp och kika lite på mina älskade busfrön och lägga mig och krama maken som redan ligger där uppe i sängen och drar sina timmerstockar..men man ska väl egentligen vara lycklig över de med.
Kram på Er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar