Stadstjej!

När jag var lite bodde jag ute på landet i värsta Bullerbyidyllen med farmor och farfar tvärs över gräsmattan och bara några minuter på cykel så var man inne i "byn" där vi var en massa barn i ungefär samma ålder. Sommardagarna gick åt till att palla äpplen eller smyga på kompisens storebror och hans vänner. Minns en sak som jag älskade att göra det var att hoppa i ett stort lass med nytröskad havre som skulle in i torken. Det var bara att klä av sig ner i bara trosorna och sen upp i kärran och "hjälpa" till att havren skulle ner i torken. Det var ganska stickigt och kliigt men havren var oftast lite varm och det luktade sååå gott.

När jag bar i yngre tonåren flyttade vi in till samhället och en hel del annat hände. Mina föräldrar skilde sig och huset ute på landet som mina föräldrar visserligen sålt till en mäklare som skulle sälja det vidare fick det inte sålt. Tror att det stod tomt i över ett år innan någon köpte det. Minns att jag inte kunde förstå hur någon inte ville bo i vårat gamla hus, allt var ju så mysigt på landet.

Har haft en vision om hur jag skulle bo när jag blev vuxen, i ett hus på landet på ungefär samma sätt som jag växte upp med en massa vänner och bus runt omkring.

När jag och maken bestämde oss för att flytta ihop så flyttade jag till staden där jag gick i gymnasiet och för mig var inte det något konstigt då jag hade nästan alla mina vänner här. Vi hamnade mitt i våran lilla stad och närheten till allt. Vi hade inte ens behövt haft en bil om det hade varit så. Då hade vi tänkt att bara bo i lägenheten i något år innan vi skulle köpa hus och maken som oxå är lantunge ville gärna bygga ett hus ute på landet. Men vi hittade inget hus att köpa och bygge blev det inget av och vips hade vi bott i lägenheten i 10 år och Patricia var född. Då köpte vi radhuset som vi nu bor i och vi letar hus, men inne i stan. Jag har själv upptäckt att jag nog inte är en "lantunge" längre och det stod verkligen klart för mig igår när jag hämtade bustrollen hos min mamma som bor ute på landet.
För jag hatar verkligen mörkret, isiga vägar och att man är beroende av bil för att bara kunna köpa 1 liter mjölk.
Visserligen är det jättefint på sommaren men sommar är det bara en bråkdel av året.

Sen har vi nu en dotter som absolut inte är någon landet tjej. Patricias kommentar igår när vi åkte hem var:
- Vad skönt mamma att vi bor i stan.
Jag undrade varför.
- Jo för här finns det lampor.

Nu har vi det så bra att både mina svärföräldrar bor ute på landet och min mamma och Håkan så vi kan bara packa in oss i bilen och åka och hälsa på dem när vi behöver lite landet känsla :)

Tjingeling!